Jag frågade min systerdotter Julia, 4 år, vad hon önskade sig i julklapp. Hennes svar var "allt som är rosa och glittrar!". Jag blir tvungen att bita mig i läppen för att inte sucka så det hördes, fast frustrationen över hennes "princessperiod" - som det kallas - nu är här. 

När lär vi oss att rosa är flickfärg och blått är pojkfärg? Redan på BB. Pojke= blå filt Flicka=rosa filt. Måste det egentligen vara så farligt, "det är ju bara en färg"? Egentligen är det inte själva nyansen eller färgen i sig, utan allt den kommit att representera som skapat ett ofantligt genusdilemma! Könsrollen skapas redan från födseln, i och med ett enda färgval! Rosa - gulligt, milt och sött (även detta är ju en socialkonstruktion i sig, vad vi skapar för referenser till färgen), vilket då blir tecknet för hur en flicka skall vara - söt, mild och "gullig".  När bestämdes egentligen att rosa var en "flick-färg"? Det skulle jag vilja veta...intressant. Iallafall.

Idag när jag och mina familj hade julbak, kom ämnet "rosa-Julia" på tal. Mamma berättade att hon skulle få en leksakstvättmaskin av någon...min brors respons var "vad ska hon med den till?" och jag muttrade ironiskt "det är ju bra att hon lär sig tidigt sin framtida husliga uppgifter!". Helt otroligt! En leksaks tvättmaskin..a ja. Mamma sa att hon hade funderat på att köpa lego till Julia "ja menar, det måste ju finnas flick-lego?!", sa hon och tittade på mig. En redan bitter Josefine säger då "ja, och då är det förståss rosa!". Överhuvudtaget undrar jag varför man delar upp tjej- och killlego? Eller "kill-lego" finns väl inte i folkmun, då heter det väl endast "lego". Vart vill jag komma? Jo, att det finns ett problem i vårt samhälle, att våra könsroller är ett problem, som skapar hinder och murar i männskors liv. "Så kan jag inte göra för jag är tjej/kille" osv. Detta är något vi lär oss redan från vi är små. Hur är en flicka/pojke? Vad leker flickor med, vad leker pojkar med? Jag lekte med lego när jag var liten, är jag mindre tjej för det, självklart inte! Eller är jag lite pojk-flickig då?

Detta följer med oss upp i livet, styr våra val och vägar vi tar. Om jag väljer att mecka med bilar, är jag mindre kvinlig då? Är jag inte en riktig kvinna? Hur är en sådan? Om jag är man och väljer att stanna hemma med mina barn, är jag inte en riktig man då? Är jag vek? Att vi ens ska behöva ställa oss dessa frågor är det som är problemet! Jag ska inte anses som mindre kvinlig ifall jag och min man beslutat att jag skall arbeta och min man vara hemma med barnen! Särartsfeminismen menar här att jag som kvinna inte lever efter min "natur" (att vara moder), att jag inte är en riktig kvinna och samtidigt hindrar min man att leva efter sin natur (att leda och försörja). Jag stör alltså den "naturliga" ordningen. Jasså? Tur att jag inte är särartsfeminist! Måste vara jobbigt att leva kvar på 1800-talet! Konstigt nog är det många som lever med det tänket - att kvinnans högsta uppgift är att vara mor. Den omvårdande och underordnade.

Om man tittar på Brleksaker.se och söker på leksaker för "flickor, 3-4 år" (någon som tänker på uppdelningen redan här, innan vi ens börjat söka leksaker?)  - välkommen till "lek, ta hand om och bli fin"-sidorna. Här hittar vi bäbisdockor, "ta hand om din hund"-lego i färgskalan rosa,  Fashion girl-smikhuvud, Disney Princess bokmärken, Bratzdockor och rosa ryggsäckar. Söker vi pojkar 3-4 år hittar vi däremot Gatusoparmaskin, dataspel med drakar och "eye toy hero", India Jones-lego och Cars klistermärken.
Här har vi två könsroller som genomsyrar dessa leksaker. Leksaksuppdelningen talar om vad flickor tycker om och vad pojkar tycker om. Flickor vill "ta hand om" och vill att det ska "se fint ut" - sminka och klistra med glitter bokmärken. Pojkar vill fixa och bygga, leka hjältespel, köra maskiner och bilar.
Föds vi med dessa viljor eller skapas de av det sammanhang vi växer upp i? För mig råder det ingen tvekan om att vi påverkas redan från och med att vi är bäbisar.

Om vi jämför med hur lätt vi påverkas av reklam som vuxna, hur det som vi för ett halvår sedan tyckte va skitful plötsligt kan bli snyggt för att det är "inne" ett halvår senare. Som pilotglasögon, tajts...aa you name it. Då är det väl ändå inte så svår att se att våra barn påverkas av det som läggs framför dem? Det vi vuxna och reklamvärlden omkring dem säger är flickigt och pojkigt, det anser de snart själv är detsamma. Jag har själv med mig mitt arv. Varför tror ni jag blir så frustrerad över rosa? Jo för att jag själv har det inpräntat sen jag var liten att det är en tjej-färg, även om jag i min värderingar och åsikter tycker att det inte är så. Och som sagt, det handlar om så mycket mer än färgen! Hela synen på hur en tjej och hur en kille "skall" vara är ju rent av absurd! Jag skulle kunna go on om det hur länge som helst...och det kommer mera någon annan gång. Men jag vill säga att i mitt drömland finns inget som heter "genusöverskridning" eller "pojkflicka/flickpojke", för där får du tycka om att leka med glitter om du är pojk och starwars om du är flicka utan att bli förminskad, retad eller utstött! Varför är vi så beroende av att placera människor i fack? Är det för att vi själva är rädda för att vi inte ska veta hur vi skall bete oss ifall vi möter en människa vi inte kan läsa av? Kanska är vi alla skitskraja egentligen, kanske är det därför.

fortsättning följer...