tankar

Skriver inte här så ofta..känner mig så tom idag bara, måste skriva nån stans..få ur mig på något sätt. Gör så ont inombords. Att jag är tom är egentligen fel ord, jag är fylld av ångest..oro..tankar..rädslor. Det känns som det går åt helvete..jag ser maktmissbruket som pågår i min vardag, men jag kan inte göra något, förutom att plocka upp mig själv och ta mig därifrån. Men vart ska jag? Vem kommer vilja ha mig? Orkar jag leta mig vidare? Jag måste. Idag känner jag mig bara så jävla kraftlös. Diskhögen i köket är gigantisk, den rena tvätten från förra helgen ligger fortfarande i ikeakassarna...kontot sinar..va fan ska jag göra nu? Ryck upp dig för fan! Det är inte synd om dig, det finns andra som har det fruktansvärt mycket värre. Vem är jag å klaga? Nobody. Fan. Är så trött på all denna skuld inom mig. Vill bort, börja om någon annan stans, radera alla problem omkring mig. Inom mig. Bara vara hel och i kontroll. Känner en blandning av jävlar anamma och att vilja lägga mig ner och bli ihopplockad. Låter helt skitzofrent jag vet. Men jag orkar inte hålla mitt snurr för mig själv. Därför skriver jag här. Ändå ingen som läser den här bloggen längre så spela roll. Här är jag, instabil och ibland jävlit stark, starkast i världen känns det som emellanåt. Finns där för dem jag älskar, i vått och torrt. Det är bara så konstigt, när jag behöver hjälp eller känner mig som en stor jävla boll av kaos vet jag inte vart jag ska vända mig. Vill inte belasta nån och då trycker jag bort allt i nåt hörn som jag tror att jag kan ignorera. Men det finns där hela tiden, all skit, all ångest, röran jag satt mig själv i, knaset jag inte kan ta mig ur, maktmissbrukande chefer men samtidigt ett arbete jag älskar, vafan ska man göra då? Jag kan ju inte bara dra nu, hur ska d gå med barnen? De som just hittat lugn..som föräldrarna säger..."märker att min son/dotter mår så mycket bättre sen du kom". Känns som jag sviker dem om jag drar men sviker jag mig själv om jag stannar? Ja det gör jag. Jag måste därifrån. Idag är det söndag, imorgon börjar en ny vecka. Vet inte hur länge jag orkar hålla detta på avstånd och inte lotsas att jag vet. Att jag vet allt. Allt det sjuka. Jag orkar snart inte mer. Jag måste gå. Förlåt. Jag måste. Jag vet att många innan mig har lämnat er, förlåt finaste barn. Nej jag kan inte! En termin till.. men orkar jag? Kommer hon lyckas trycka ner mig i skorna tills dess? Jävla snurr. Jag är ju fan stark! Vad har hänt? Jag måste hitta mig själv. Nu.

Mobarak har avgått - Folket har segrat!!

Idag avgick Mobarak, revolution!!! Fatta vilka förebilder egyptens folk är som i 18 dagar har protesterat och vägrat flytta på sig för ens presidenten Mobarak avgick! Ett förstryckt folk är nu fritt! Militären har nu makten, på folkets önskan och de har lovat ett demokratiskt presidentval inom ett halvår, nu hoppas vi innerligt att de inte sviker sitt folk! Men for now, så jublar vi!!!!

Titta live på hur folket firar i Egypten:
http://svtplay.se/v/2314809/rapport/live_fran_egypten

Nyhetsklipp med avgångsbeskedet:
http://svtplay.se/v/2324265/rapport/11_2_18_00


En vacker bild från dagarna av protest
- Kristna skyddar muslimerna under deras bön
Humbleness and equality!

källa:  http://imgur.com/NhC4m

Bildkälla: http://imgur.com/NhC4m



peace, love and harmony!

/Missdefine

Imagen...


"Är jag nånstans så ska jag vara med!" Ett nej är alltid ett nej!

To all my sisters! Och till alla som har svårt att säga nej och till er som inte accepterar ett! Är jag nånstans så ska jag vara med! Gudrun, min hjälte!



Arbetstidsförkortning för samma lön - Ja tack!

 

Gudrun är så klockren!!

 

 

 

 

 

 


Lars Ohly om demonstrationen mot SD 4 oktober

Ja, det va ett tag sen jag skrev här. Mycket har hänt sen dess. Sverige demokraterna sitter från och med igår i vår riksdag. Stor demonstration på Sergel igår, där jag hade sett fram emot att infinna mig men blev sängliggande med en djävulsk magkatarr! Men när jag slog på nyheterna och såg att plattan var överfull av demonstranter som utryckte sitt missnöje, förakt och sin besvikele mildrade det faktiskt till och med magkatarren. Lars Ohly speaks the word!!!


Ingen gör mig bättre än jag!


Syster sol - Mad mad mad

WOOOORD!!


...

Vad händer med mig? Nu börjar det snurra lite för fort, det skrämmer mig..jag vill inte göra något knas..shit..hjälp. Känner inte igen mig själv..är det för det du gjorde? Eller för att jag är allmänt dum i huvudet? Jag måste göra nåt..måste bort..eller..stanna å rida ut stormen..eller wtf this is! Helvete!!

Yes, she's royal!

 


Tack kära förmödrar!

Glöm inte hur våra förmödrar stred och vad de stred för och ignorera inte orättvisorna idag, vi har mycket kvar att göra! You're a true queen baby! Respect youself! Glöm inte vad du är värd kära syster. Remember you're a queen girl, don't let them take your crown!



En fantastisk filmatisering om våra förmödrars kamp är
IRON JAWED ANGELS
Se den!



Ellie Goulding, underbar röst underbar låt!


Ellie Goulding - The Writer





You wait for a silence
I wait for a word
Lying next to your frame
Girl unobserved
You change your position
You're changing me
Casting these shadows
Where they shouldn't be

We're interrupted
By the heat of the sun
Trying to prevent
What's already begun
You're just a body
I can smell your skin
And when I feel it
You're wearing thin

But I've got a plan
Why don't you be the artist
And make me out of clay?
Why don't you be the writer
Decide the words I say?
Cause I'd rather pretend
I'll still be there at the end
Only it's too hard to ask
Won't you try to help me?

Sat on your sofa
It's all broken springs
This isn't the place for
Those violin strings
I try out a smile
And I aim it at you
You must have missed it
You always do

But I've got a plan
Why don't you be the artist
And make me out of clay?
Why don't you be the writer
Decide the words I say?
Cause I'd rather pretend
I'll still be there at the end
Only it's too hard to ask
Won't you try to help me?

You wait
I wait
Casting shadows
Interrupted

You wait
I wait
Casting shadows
Interrupted

You wait
I wait
Casting shadows
Interrupted

You wait
I wait
Casting shadows

Why don't you be the artist
And make me out of clay?
Why don't you be the writer
Decide the words I say?
Cause I'd rather pretend
I'll still be there at the end
Only it's too hard to ask
Won't you try to help me?
Won't you try to help me?
Won't you try to help me?




Återblick med ro i nuet [Vol. 2]

Ingen är perfekt sägs det, men vad är egentligen att vara perfekt? Vem har bestämt det? Jag tror att det är en illusion, kanske en strävan. Det kan vara en positiv strävan som driver en framåt då man hela tiden vill växa och utvecklas. Men ifall det blir en prestationsångest så känns det fel. Att vara perfekt borde innebära att man hela tiden är på väg framåt, vilket man faktiskt är hela tiden, oavsett om livet är skit eller underbart för tillfället. Även om livet känns mörkt och stillastående i perioder så kan jag säga av egen erfarenhet, att i efterhand kan man se hur mycket man växte under just den perioden. Jag föll ner i djupet för några år sen och trodde jag aldrig skulle se ljuset igen. Jag nådde botten på djupet. Trodde att här kommer jag dö, nu är det över. Sen en dag, utan att jag märkte hur den kom dit, stod en stege bredvid mig. Jag började långsamt klättra uppåt. Jag halkade några gånger, det var ju så mörkt, så jag såg inte vart jag klev, men efter en tid märkte jag att jag kom högre för varje gång. Det gick lättare och lättare och en dag började jag skymta ett ljus. Nu står jag här på kanten till djupet och jag har funnit kraften att ta mig därifrån.

En person sa till mig en gång "Jossan, varje gång du faller tycks du falla så djupt, det blir så mörkt. Det är okej att misslyckas, var inte så hård mot dig själv. Öva på att förlåta dig själv så kanske du inte behöver falla lika djupt nästa gång." Jag har övat på att förlåta mig själv, har lyckats på vissa punkter. Övar fortfarande. Tack, du som sa detta till mig, minns inte vem du var.


Återblick med ro i nuet [Vol. 1]

Jag va så arg här om dagen...så ledsen..men mest bara rädd. Väldigt rädd.
Det rann bara över.

Idag känner jag mig mest lite frustrerad över hur jag begränsat mig själv genom åren. Kyrkan sa "gör si gör så men absolut inte det där!" Straff, skam och skuldbeläggning var vardag och vid 22 års ålder fick jag nog och bröt mig loss. Det bästa men svårtaste beslutet jag tagit i mitt liv. Det vart kaos ett tag, visste inte vem jag var utan Gud, men nu vet jag att den jag först och främst behöver älska för att bli lycklig, är mig själv. För att kunna älska någon annan måste man älska sig själv sägs det, jag har lärt mig att acceptera mig själv. Tror det är vad man menar egentligen. Jag accepterar mina brister och är tacksam för det som är fint i mig, jag försöker inse mina svagheter, för att kunna arbeta på att bli bättre, växa och utvecklas.  Ibland känner jag, "jag är ganska bra ändå" och en känsla av styrkande ro fyller mitt inre. Jag vet vem jag är och vad jag vill, jag lever för mig själv först. För ifall jag glömmer bort mig själv, inte sätter mig själv i första rummet, bara ger och ger utan att kräva något tillbaka, så tar tillslut kraften slut. Man måste få bli fylld också, det är inte egoism det är att vara sund. Religionen lärde mig att jag inte var skapad för min egen skull, utan för någon annans. Min sång var inte min egen, den var en gåva jag fått av Gud, ett verktyg för honom att använda för att frälsa världen. Sången är nu min, jag tog den tillbaka och jag kan för första gången sjunga utan att känna skam. Detta har gjort min röst friare.

Samma gäller min dans. Jag var så orolig förr att jag skulle dansa "syndigt", vilket gjorde att jag inte kunde dansa som jag innerst inne ville, nu kan jag dansa fritt, utan skuld å skam. Min kropp är min, mitt hjärta är mitt, min själ är min och det är min uppgift att förvalta dessa för min egen skull. Att sedan få öppna mitt hjärta för någon, visa min själ och låta min kropp beröras, det är det vackraste som finns. När man får ta det man har tillsammans med någon annans Jag och skapa något nytt och vackert. Bli ett Vi.


Time goes by

Ja, tiden går. Har så sjukt svårt att varva ner, känner mig stressad fast jag egentligen inte behöver! Tog examen för snart 2 veckor sedan, har träffat mina nya arbetskamrater på nya jobbet, alla barnen och ska ha planeringsmöte inför hösten i nästa vecka. Allt går så fort nu! Men jag borde ju vara tacksam och det är jag verkligen, känner mig bara så stressad. Jag har tid, jag behöver inte stressa, jag behöver inte vara uppe i varv, men så fort jag tar det lugnt får jag dåligt samvete och känner nästan ångest. Men för vad? Jag har inga krav på min egentligen, det är bara roliga saker som händer nu. Dansläger nästa vecka, ska bli kul att träffa alla kids och skapa massa dans. Nä jag måste skärpa mig, livet är underbart och jag behöver inte annat än att njuta! Ikväll ska jag träffa min fina vän Tilda, vi ska dricka öl och mysa i sommarkvällen. Mosebacke tror jag det skulle bli, soft soft. Dags att göra sig iordning, ska bara spela lite piano först.

peace (please)!

/missdefine

Etik fundering: Offer och förövare

Ett scenario:

På en skolgård ger Ebba, 15 år, Karin, 15 år, en rak höger. Ebba hånskrattar åt att Karin gråter, slänger iväg en nedlåtande kommentar och går sedan där ifrån. Karin lämnas kvar förnedad och kränkt. En lärare uppmärksammar det som just skett och stoppar Ebba i korridoren, full av elever, och ger henne en uppläxning som heter duga av förmaningar och stränga ord. Ebba känner sig förnedrad, främst för att alla andra, som brukar vara rädda för henne, hörde. Hon försöker hånskratta åt läraren i hopp om att även förminska honom, men när hotet kommer om att läraren tänker ringa hem till Ebbas föräldrar får hon panik och vädjar i tårar läraren att inte göra detta. Läraren ger då istället Ebba kvarsittning.

 

En annan lärare vet om Ebbas trassliga hemmaförhållande, då Ebba en annan gång brutit ihop även framför denna lärare efter att även han varnat med att ringa hem till hennes föräldrar pågrund av hennes handlande. Ebba hade då i tårar berättat om sin alkoholiserade pappa, som misshandlar och utnyttjar henne sexuellt hemma. Efter detta fick läraren otrolig sympati för Ebba och försvarar henne i alla lägen inför upprörda lärare i lärarrummet. Så även denna gång. Den läraren som just skällt ut Ebba och den "sympatiske" läraren diskuterar högljutt fallet "Ebba" i lärarrummet.

 

”Du kan inte ringa hem då…”, säger den ene

 

”Men hon kan ju inte hålla på så här!!”, säger den andre, och så fortsätter de att argumentera.

 

En tredje lärare kommer in i lärarrummet och frågar vad som försegår. Hon får information om vad som just skett och en ordentlig utläggning med argument från de båda lärarna, om vad som är rätt och fel sätt att handla angående Ebba. När de väl tar en andningspaus frågar hon:

 

"Men hur gick det med Karin då?"

 

De båda lärarna blir lite avtrubbade och den ena säger:

 

”ehh, ja, tror hon gick till skolsyster, Lina på fritids följde nog med henne, hon var ju rastvakt.”

 

”Okej”, säger lärare nummer tre, ”men hur mår hon nu då? Någon som pratat med hennes föräldrar om dagens händelse?”

 

Lärare ett och två tittar på varandra och säger halvhögt, ”nej...”.

 

Reflektioner och tankar?


RSS 2.0