Jag va så arg här om dagen...så ledsen..men mest bara rädd. Väldigt rädd.
Det rann bara över.

Idag känner jag mig mest lite frustrerad över hur jag begränsat mig själv genom åren. Kyrkan sa "gör si gör så men absolut inte det där!" Straff, skam och skuldbeläggning var vardag och vid 22 års ålder fick jag nog och bröt mig loss. Det bästa men svårtaste beslutet jag tagit i mitt liv. Det vart kaos ett tag, visste inte vem jag var utan Gud, men nu vet jag att den jag först och främst behöver älska för att bli lycklig, är mig själv. För att kunna älska någon annan måste man älska sig själv sägs det, jag har lärt mig att acceptera mig själv. Tror det är vad man menar egentligen. Jag accepterar mina brister och är tacksam för det som är fint i mig, jag försöker inse mina svagheter, för att kunna arbeta på att bli bättre, växa och utvecklas.  Ibland känner jag, "jag är ganska bra ändå" och en känsla av styrkande ro fyller mitt inre. Jag vet vem jag är och vad jag vill, jag lever för mig själv först. För ifall jag glömmer bort mig själv, inte sätter mig själv i första rummet, bara ger och ger utan att kräva något tillbaka, så tar tillslut kraften slut. Man måste få bli fylld också, det är inte egoism det är att vara sund. Religionen lärde mig att jag inte var skapad för min egen skull, utan för någon annans. Min sång var inte min egen, den var en gåva jag fått av Gud, ett verktyg för honom att använda för att frälsa världen. Sången är nu min, jag tog den tillbaka och jag kan för första gången sjunga utan att känna skam. Detta har gjort min röst friare.

Samma gäller min dans. Jag var så orolig förr att jag skulle dansa "syndigt", vilket gjorde att jag inte kunde dansa som jag innerst inne ville, nu kan jag dansa fritt, utan skuld å skam. Min kropp är min, mitt hjärta är mitt, min själ är min och det är min uppgift att förvalta dessa för min egen skull. Att sedan få öppna mitt hjärta för någon, visa min själ och låta min kropp beröras, det är det vackraste som finns. När man får ta det man har tillsammans med någon annans Jag och skapa något nytt och vackert. Bli ett Vi.

Läste din blogg..
Har jag någonsin begärt att du ska bära mig? Har jag någonsin krävt någonting av dig? Fråga dig det innan du säger att det finns gränser för din "empati och förståelse".. att du inte "orkar bära" mig. Jag har ALDRIG bett dig! Du har erbjudit dig, men jag har aldrig bett dig, jag kräver inte något av någon, kräver inte att någon ska finnas där. Skulle aldrig lägga det kravet på någon, trodde jag du hade märkt!

Det handlar inte om mina förväntningar som du inte orkar, jag tror du har för höga krav på dig själv, du verkar tro att du är den enda som kan få mig att må bra, men jag är det enda som kan hjälpa mig, tillsammans med proffesionell hjälp. När jag ber dig backa för att du sårar mig, så reagerar du såhär! Det är väl ditt enda sätt att försvara dig, men kom inte och säg att jag bränner dig!! Hur kan jag bränna dig? Hur e hela världen kan du få det till något sådant? Detta är ett stort mysterium för mig och jag önskar att du skulle titta dig själv i spegeln och inte bara lägga ansvaret på mig. Varför sker detta över huvud taget? Hur hamnade vi här, kan du se något mönster eller handlar allt om att jag är ännu en fördjävlig person tillsammans med alla andra som brännt dig? Det är alltid alla andra, aldrig du! Och jag vet att du blivit sårad på många fruktansvärda vis tidigare i ditt liv, men det är inte mitt fel! Jag kan inte ta hela smällen för det när vi inte tycker lika, när vi inte förstår varandra. Hoppas av hela mitt hjärta att du en dag ska få frid med dig själv och de monster/demoner (eller vad man ska kalla det) som plågar ditt sinne och som gör att du lider och reagerar med alla oläkta sår. Jag kan inte läka dig heller, du behöver hjälp att hjälpa och läka dig själv, precis som jag. För jag orkar inte heller. Jag har ursäktat och rättfärdigat ditt beteende med att du agerar och reagerar som du gör eftersom du är sårad, men det är inte okej att jag låter mig själv bli sårad gång på gång. Även om jag bryr mig så jävla mycket om dig, har du inte rätt att bete dig som du gör och jag är trött på att ta skit! Det är nog nu! Jag har fått nog! Jag är trött på att vara den ständigt öppna och tillgängliga famnen som samtidigt ska agera papperskorg och boxningssäck, jag vill inte vara den personen längre, jag måste säga stopp. Det har jag gjort nu.

Tänkte på dig igår, drömde om dig här om natten. Jag förstår inte riktigt varför det blev som det blev. Vet inte om jag egentligen var kär i dig, eller så handlade det om att du tryckte bort det jag hade börjat bygga upp i mitt hjärta för dig. Du rev ner det varje gång jag började bygga igen. Det blev så konstigt alltihop. Jag betydde så mycket för dig sa du, du sa att vi var som jing och jang, varandras motsatser, två motpoler som lyckades mötas och som skulle kunna skapa något fint. Jag var pusselbiten som fattats i ditt liv sa du.

Jag tror nog att det är sant att "opposites attract", men jag har svårt att tro att ett sånt förhållande kan bestå. För någonstans tror jag att många har en längtan att förändra personen-motsatsen. Men vad vet jag. Menar inte att man måste vara lika i allt, för då blir det tråkigt, tycker åtminstånne jag. Jag vill kunna diskutera och få motargument, någon som tänker själv och är självständig, men jag tror ändå att grundvärderingarna behöver vara lika. För mig är iallafall detta viktigt har jag insett sen det tog slut med mitt ex. Att han har samma männikosyn som mig, är intresserad av människor och är ödmjuk inför människors olikheter och åsikter, iallafall respektfull. En fråga som är viktig för att mig att bli respekterad för är mitt hjärta för feminism och kvinnors och barns rätt i samhället och världen. Även om min käraste inte brinner för samma sak så måste jag ändå känna att han respekterar mig för detta och förstår att det finns en problematik som är allvarlig i vår värld. Könsstympning, sexualiseringen av kvinnor, prostitution, pronografi, bortgifte av minderåriga, hedersvåld, problematiken på arbetsmarknaden med respekt för kvinnors höga positioner, lika löner och lika rätt att synas och höras. Listan är lång och längre än jag framställt här. De som säger att vi inte behöver feminism längre vet inte vad de talar om, okunskap säger jag! Att vara feminism innebär att se just denna promblematik som jag presenterade och vilja verka för förändring. När till och med kvinnor säger att de inte ser denna problematik, blir jag mörkrädd, då undrar jag var vår värld är påväg!

Tillbaka till dig..
Jag tänker på dig ibland..ganska ofta nu mera. Drömde att vi stötte på varandra på söder och du frågade hur det var med mig nu för tiden, du var glad och ödmjuk. En önskedröm förmodligen, för i verkligheten existerar inte detta, du är för stolt för att någonsin träffa mig igen. Jag vet inte ens om jag vill det själv men det känns som vi aldrig fick ett ordentligt avslut. Det blev så konstigt, du tog inte ansvar och flydde, jag var så arg och besviken. Det tog stopp där, vi har inte hörts sen dess. Gillar inte att ha saker hängade över mig. Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag väldigt svårt att släppa saker, framför allt ouppklarade konflikter. Men jag har en känsla av att jag kommer bli tvungen att släppa taget, tids nog, utan ett avslut. Jag hoppas att jag kan lämna dig till mitt förflutna och inte undra och fundera mer. Känner att jag har massa frågor jag vill ha svar på, men jag får nog leva med att jag aldrig kommer få svar. Det är nog lika bra. Kanske du skulle lyckas manipulera mig tillbaka..jag vet inte, vet inte om jag är stark nog. Så det är kanske till det bästa ändå. Att vi aldrig ses mer.  

Jag var på tjejmiddag idag hos min bästa vän Kajsa. Vi va 5 brudar totalt. Det va gött! Go mat, vin och trevligt sällskap, kan inte bli bättre :)

2 av tjejerna ska gifta sig inom en snar framtid så inte helt oväntat kom vi in på bröllops snack. Ibland känner jag mig jävlit otjejig, för jag är nog den enda i min vänskaps krets som inte planerat mitt bröllop i förväg. Jag fick frågan för ett tag sen av en killkompis "vad ska din man ha på sig på bröllopet", jag ba "jag har knappt tänkt på vad jag ska ha, han får väl ha va han vill" Asså, man kan väl börja med att träffa nån så får man väl se när den tiden kommer! Men visst det e klart att det är kul att drömma, det gör jag med! Men jag vet inte, jag har nog mest tänkt att jag kommer gråta floder av glädje den dagen jag gifter mig och tänkt att jag ska ha vattenfast smink! hahaha! Det e sant, kom på det nu, sminket har jag fan tänkt på! Och sen är det väl mest att jag tänkt att jag vill gifta mig någon gång,  men på nåt vis så känns det rätt avlägset just nu, inte rätt just nu i mitt liv. Har ju inte ens nån grabb så va fan!
Iallafall..

När vi började babbla om giftemål så gick många toner upp i falsett å vi blev så där girly som bara girlygirls kan bli.
En av tjejerna är kurd så hon berättade om deras traditioner, intressant.

På några av tjejerna som va där den kvällen verkade det som att de ansåg att de skulle bestämma allt vad det gällde bröllopsfesten, ena tjejens kille verkade å ena sidan inte va intresserad av fest föreberedelser eller nåt så han hade överlåtit det till henne och hon hade gladerligen tagit emot :) Emelie är by the way en grym designer insåg jag idag! Ska bli spännande å se er lägenhet gumman!
Anyway, vet inte men jag känner att jag vill att när den dagen väl kommer så ska man planera allt tillsammans. Även om det skulle va så att min kille inte är intresserad av inredning så måste han ändå vara med och planera tycker jag, eller jag vill det! Det e ju inte min fest, det är vår fest! 

Sen är jag lite splittrad över den här traditionen att pappan leder in bruden. Det är väl mest amerikans men det är många i min vänskaps krets som använt sig av den vigsel varianaten, anyway. Visst det e kanske fint, men jag kan inte släppa grundtanken med det hela - att pappan överlämnar sin dotter till hennes blivande make, som att "nu har du ansvar för henne, nu är hon din ägodel". Det är där som det inte riktigt funkar hos mig. Jag brukar inte tänka så ofta på hur jag vill ha min vigsel när den väl kommer, men efter denna diskussion som dök upp idag, så kan man ju inte undgå att analysera lite. 
Emelie berättade att hon hade varit på ett bröllop där paret kom in från var sin sida av salen, möttes på mitten och gick sedan fram tillsammans. Tyckte det va fint. Dessutom tycker jag det känns fel att det bara är fokus på bruden, brudgummen får ju sällan så mycket uppmärksamhet som bruden. Kankse om man går in tillsammans så blir det inte samma fokus på bruden, vet inte.  Får se, är lite splittrad över detta med giftemål, men vi får väl se hur det blir den dagen om den kommer. Men jag tror jag vill gifta mig, men kanske inte prompt måste va i en kyrka, skulle kunna va på en strand eller nåt annat fint.

yeah yeah. Detta blogg inlägg utformade sig inte riktigt som planerat, men men, skriver bara det som dyker upp i huvudet.

bye for now 

Ja, här sitter jag...känner mig tom inombords..eller inte tom. Jag känner att jag har mycket inom mig som jag har att ge, mycket kärlek, men hittills har ingen velat ta emot den.
Känner mig tom på nåt vis, ledsen, vet inte. Har en sån grym längtan efter att älskas och att få älska. Men den tiden kommer när det e rätt I guess. Har liksom inte träffat MR. right än. Pojkar har jag stött på på min väg, men kärleken nådde inte fram, ibland inte till mig och ibland inte till honom. That's life..

Lyssnar på Jah Cure - Love is... så fin, älskar den! Longing for.. är superfin den med!

Träffade min bror idag, vi pratar ofta om relationer och dating osv. Jag sa att jag är så himla trött på det här jävla spelet som det alltid måste va. Man går runt och är skitzofren för man vet inte va människan vill! Plötsligt hörs man massor sen hörs man ingenting på en långtid, sen blir man plötsligt intressant igen å då hörs man nästan varje dag, sen back to nothing. Hallå!! Varför är d så svårt att bara hänga å softa å se vad som händer, lära känna varann och va lite normala och inte skitzofrena och plötsligt lotsas som vi inte betyder nåt för varann! Antar att det är för att man är så skraj för att bli sårad. Men min bror snackar också om att det "måste vara spännande...hon får inte va för på", nä vi ska bara sitta där och bli skitzofrena och inte veta om vi ska höra av oss eller inte för att om vi gör det kanske vi förlorar er! Men om vi inte hör av oss så undrar man ju! Plus att va fan, va lite rak, är du intresserad eller inte!! Jag vill ju bara lära känna dig, what's the problem?? Tror du jag tänker fria ifall vi hörs för ofta eller? By the way, du har inte funderat på om JAG tröttnar?
Sug på den karamellen!

Min bror sa också att "vi killar lever kvar i stenålderna, vi måste få jaga verkar det som" med en ton i rösten av att det på ett sett var tragiskt, men som att det bara va att inse faktum.
Aja. I don't know. Sanningen är iallafall den att love makes you skitzo!!

Finns det nån okomplicerad jävel därute så kan du ju ge honom mitt nummer! Fan asså! Nä jag e inte bitter!

aja
Godnatt