Tankar på ett tåg
Igår kväll tog jag tåget till sollentuna för att chilla med Kajsa, mysigt!
På vägen från hökarängen in mot stan såg jag mig lite omkring, noterade människorna runt omkring mig. Där satt ett gäng ungdomar längre fram i vagnen som förberede sig för en utekväll på stan, genom att dricka hemgjorda häxblandingar. Mindes när man höll på med sånt när jag var yngre, att bli dyngrak var målet, då hade man ju kul, då var man cool eller? Det är mer än en gång man ångrat sig..
I kupén snett till vänster bakom mig satt även en 5-årig flicka med sin mamma och mormor. Flickan var otroligt lillgammal och pratade i ett, jag kunde inte undgå att skratta för mig själv emellanåt, hon var så gullig när hon pratade, så liten å förståndig. Det gjorde dock ont att höra hur mormorn och framförallt mamman uttryckte hur jobbig de tyckte hon var. mormor: "man kan va tyst också.." mamma: "men kan du va tyst jag blir trött i öronen!!" Vid en station sa flickan "titta, nu går många av", gullig notis av ett barn, små saker som får mig att le. Mormorns respons: "ja de går av för att de orkar inte höra när du pratar hela tiden!" Då blev jag arg å vände mig om och blängde lite på mormorn, borde sagt nåt tänkte jag efteråt typ att jag tyckte att det var roligt att lyssna, önskar att jag gjort det. Flickan sa efter en stund, vid en ny station "nu kommer de nya människor, nu ska jag vara tyst så de inte går av.." Tyckte synd om henne. Dumma vuxna! Jag var dummast som inte försvarade henne. Ångrar mig bittert! För vem försvarar barnen, om inte de vuxna i barnens närhet gör det?
Sen är det väl självklart mänskligt att inte alltid orka va pedagogisk, vad vet jag, hon kanske pratar 24-7, men tycker man kan försöka avleda på något sätt då istället för att trycka ner henne. Typ ge henne en bok att läsa, saga att lyssna på i lurar eller någonting så hon slipper bli fylld av skuld å skam när det formodligen bara handlar om nyfikenhet!
LÅT BARNEN LEKA OCH UPPTÄCKA!
Jag önskar att jag kunde...
Ett ämne jag inte vill beröra fast jag vet att jag borde
Hon hatar sig själv, jag känner med henne
Jag känner igen mig i hennes ångest
hennes tårar
men hon är inte jag
jag är inte hon
Så långt ner som hon är nu vet jag inte om jag varit
men nära på
jag känner igen tankemönstret
"demonerna"
som plågar det arma sinnet
jag känner igen paniken
ångesten över att inte räcka till
att inte duga för den jag är
Det handlar om att jag inte duger för mig själv
Den flickan som jag var då hade inget egenvärde
hon såg bara sin kropp
att den inte dög
den flickan finns inom mig
men jag lyckas för det mesta att gömma henne i mitt innersta rum
Den flickan har hon i sitt främsta rum
min vän med all ångest
med självhatet som förblindar
som skapar en verklighet som inte är sann
för henne är den sann
men i hennes sanning,
i hennes huvud
bor bara hon
Anorexia
vilken fruktansvärt djävulsk sjukdom
Jag önskar jag kunde trolla
trolla bort hennes vidriga självbild
prestationsångesten
som håller på att ta hennes liv
självförtroende utan självkänsla
kan bli ens död
jag är rädd att min vän ska dö
snart
långsamt
men ändå snart
Jag både hör och ser henne tyna bort
om det finns nån där uppe som bryr sig så ber jag att du ska hjälpa henne
för jag kan inte
Jag vill
men jag märker att jag är så innerligt oförmögen
För hennes verklighet kan ingen förstå
vilket är det enda hon vill
men ingen annan vill
för i hennes verklighet går hon mot en långsam död
fast hon inte ser det
"Allt blir bra när jag väger 35 kg"
Nej min vän, allt blir bra den dagen du kan acceptera dig själv för den du är
och du behöver proffesionell hjälp att komma dit
Jag finns här vid din sida
men jag kan inte fixa dig
Även om jag så innerligt önskar att jag kunde!
© Missdefineme.blogg.se 2009
Hon hatar sig själv, jag känner med henne
Jag känner igen mig i hennes ångest
hennes tårar
men hon är inte jag
jag är inte hon
Så långt ner som hon är nu vet jag inte om jag varit
men nära på
jag känner igen tankemönstret
"demonerna"
som plågar det arma sinnet
jag känner igen paniken
ångesten över att inte räcka till
att inte duga för den jag är
Det handlar om att jag inte duger för mig själv
Den flickan som jag var då hade inget egenvärde
hon såg bara sin kropp
att den inte dög
den flickan finns inom mig
men jag lyckas för det mesta att gömma henne i mitt innersta rum
Den flickan har hon i sitt främsta rum
min vän med all ångest
med självhatet som förblindar
som skapar en verklighet som inte är sann
för henne är den sann
men i hennes sanning,
i hennes huvud
bor bara hon
Anorexia
vilken fruktansvärt djävulsk sjukdom
Jag önskar jag kunde trolla
trolla bort hennes vidriga självbild
prestationsångesten
som håller på att ta hennes liv
självförtroende utan självkänsla
kan bli ens död
jag är rädd att min vän ska dö
snart
långsamt
men ändå snart
Jag både hör och ser henne tyna bort
om det finns nån där uppe som bryr sig så ber jag att du ska hjälpa henne
för jag kan inte
Jag vill
men jag märker att jag är så innerligt oförmögen
För hennes verklighet kan ingen förstå
vilket är det enda hon vill
men ingen annan vill
för i hennes verklighet går hon mot en långsam död
fast hon inte ser det
"Allt blir bra när jag väger 35 kg"
Nej min vän, allt blir bra den dagen du kan acceptera dig själv för den du är
och du behöver proffesionell hjälp att komma dit
Jag finns här vid din sida
men jag kan inte fixa dig
Även om jag så innerligt önskar att jag kunde!
© Missdefineme.blogg.se 2009
Har jag någonsin?
Läste din blogg..
Har jag någonsin begärt att du ska bära mig? Har jag någonsin krävt någonting av dig? Fråga dig det innan du säger att det finns gränser för din "empati och förståelse".. att du inte "orkar bära" mig. Jag har ALDRIG bett dig! Du har erbjudit dig, men jag har aldrig bett dig, jag kräver inte något av någon, kräver inte att någon ska finnas där. Skulle aldrig lägga det kravet på någon, trodde jag du hade märkt!
Det handlar inte om mina förväntningar som du inte orkar, jag tror du har för höga krav på dig själv, du verkar tro att du är den enda som kan få mig att må bra, men jag är det enda som kan hjälpa mig, tillsammans med proffesionell hjälp. När jag ber dig backa för att du sårar mig, så reagerar du såhär! Det är väl ditt enda sätt att försvara dig, men kom inte och säg att jag bränner dig!! Hur kan jag bränna dig? Hur e hela världen kan du få det till något sådant? Detta är ett stort mysterium för mig och jag önskar att du skulle titta dig själv i spegeln och inte bara lägga ansvaret på mig. Varför sker detta över huvud taget? Hur hamnade vi här, kan du se något mönster eller handlar allt om att jag är ännu en fördjävlig person tillsammans med alla andra som brännt dig? Det är alltid alla andra, aldrig du! Och jag vet att du blivit sårad på många fruktansvärda vis tidigare i ditt liv, men det är inte mitt fel! Jag kan inte ta hela smällen för det när vi inte tycker lika, när vi inte förstår varandra. Hoppas av hela mitt hjärta att du en dag ska få frid med dig själv och de monster/demoner (eller vad man ska kalla det) som plågar ditt sinne och som gör att du lider och reagerar med alla oläkta sår. Jag kan inte läka dig heller, du behöver hjälp att hjälpa och läka dig själv, precis som jag. För jag orkar inte heller. Jag har ursäktat och rättfärdigat ditt beteende med att du agerar och reagerar som du gör eftersom du är sårad, men det är inte okej att jag låter mig själv bli sårad gång på gång. Även om jag bryr mig så jävla mycket om dig, har du inte rätt att bete dig som du gör och jag är trött på att ta skit! Det är nog nu! Jag har fått nog! Jag är trött på att vara den ständigt öppna och tillgängliga famnen som samtidigt ska agera papperskorg och boxningssäck, jag vill inte vara den personen längre, jag måste säga stopp. Det har jag gjort nu.
Har jag någonsin begärt att du ska bära mig? Har jag någonsin krävt någonting av dig? Fråga dig det innan du säger att det finns gränser för din "empati och förståelse".. att du inte "orkar bära" mig. Jag har ALDRIG bett dig! Du har erbjudit dig, men jag har aldrig bett dig, jag kräver inte något av någon, kräver inte att någon ska finnas där. Skulle aldrig lägga det kravet på någon, trodde jag du hade märkt!
Det handlar inte om mina förväntningar som du inte orkar, jag tror du har för höga krav på dig själv, du verkar tro att du är den enda som kan få mig att må bra, men jag är det enda som kan hjälpa mig, tillsammans med proffesionell hjälp. När jag ber dig backa för att du sårar mig, så reagerar du såhär! Det är väl ditt enda sätt att försvara dig, men kom inte och säg att jag bränner dig!! Hur kan jag bränna dig? Hur e hela världen kan du få det till något sådant? Detta är ett stort mysterium för mig och jag önskar att du skulle titta dig själv i spegeln och inte bara lägga ansvaret på mig. Varför sker detta över huvud taget? Hur hamnade vi här, kan du se något mönster eller handlar allt om att jag är ännu en fördjävlig person tillsammans med alla andra som brännt dig? Det är alltid alla andra, aldrig du! Och jag vet att du blivit sårad på många fruktansvärda vis tidigare i ditt liv, men det är inte mitt fel! Jag kan inte ta hela smällen för det när vi inte tycker lika, när vi inte förstår varandra. Hoppas av hela mitt hjärta att du en dag ska få frid med dig själv och de monster/demoner (eller vad man ska kalla det) som plågar ditt sinne och som gör att du lider och reagerar med alla oläkta sår. Jag kan inte läka dig heller, du behöver hjälp att hjälpa och läka dig själv, precis som jag. För jag orkar inte heller. Jag har ursäktat och rättfärdigat ditt beteende med att du agerar och reagerar som du gör eftersom du är sårad, men det är inte okej att jag låter mig själv bli sårad gång på gång. Även om jag bryr mig så jävla mycket om dig, har du inte rätt att bete dig som du gör och jag är trött på att ta skit! Det är nog nu! Jag har fått nog! Jag är trött på att vara den ständigt öppna och tillgängliga famnen som samtidigt ska agera papperskorg och boxningssäck, jag vill inte vara den personen längre, jag måste säga stopp. Det har jag gjort nu.
Give me peace...
Önskar att jag kunde hitta en plats där jag kan vara, bara vara, utan att känna ångest. En plats där jag är helt nöjd med tillvaron. Jag känner mig så fruktansvärt otacksam! Jag är på en underbar plats just nu, på mammas å pappas landställe, men ändå mår jag dåligt. Problemet sitter inte i platsen, utan i mig, jag mår nog helt enkelt inte bra. Eller så är det. Jag måste finna ro i mig själv, då kommer platsen inte spela någon roll, då kommer jag har ro var jag än är, eftersom ro är något jag bär med mig, inte får. Så jag kan inte fly, även om det känns som det är det enda jag vill när jag mår så här, men det handlar egentligen inte om platsen utan mitt inre. Hela tiden tror jag att "om jag bara får komma bort ett tag så blir det nog bättre.." men det hjälper ytterst sällan! Just nu känner jag mig så fruktansvärt rastlös..men ändå helt slut..konstigt. Jag vill bort men vart ska jag ta vägen? Hur ska jag må bättre? Det är så svårt att förklara..vissa tror att jag överdriver att det bara handlar om att rycka upp sig i princip, bestämma sig, men de förstår inte, de vet inte hur det är att vara upp och ner konstant. Jag har alltid funderat på hur andra klarar sig ur sina "downs" eftersom "alla har vi ju dåliga dagar". Hur klarar andra att jobba och plugga när de mår dåligt? Eller är det inte samma mörker vi har? Kanske är jag bipolär..ska se till att bli uträdd..
Kanske tycker du att jag bara tycker synd om mig själv och överdriver..förstår att du tänker så...men du har fel, jag lovar. Skulle vilja så innerligt att kunna njuta av min tillvaro och jag skäms att jag inte gör det! Jag ser så mycket jag önskar att jag skulle orka göra, men jag orkar inte, jag har ingen lust fast jag vill ha lust. Igen, svårt att förklara. "Men gör det bara då" säger kanske du. Ibland gör jag det, för jag tänker att det kanske ska gå över när jag väl gör det, men då mår jag bara sämre sen. ibland funkar det en stund, som typ idag. Jag badade med min familj och försökte umgås, men efter en stund blev jag tvungen att gå iväg, för jag fick ångest. det enda jag kan vara glad över är att jag orkade ge en liten stund å slipper ha så mycket skuldkänslor som jag annars alltid har, för att jag inte orkar umgås. Med "orkar" menar jag självklart inte att jag är fysiskt trött utan psykiskt. Kunde jag styra det så skulle jag, tro mig! Mindfullness kan dra åt helvete! Det funkar inte för mig!
hej så länge
Kanske tycker du att jag bara tycker synd om mig själv och överdriver..förstår att du tänker så...men du har fel, jag lovar. Skulle vilja så innerligt att kunna njuta av min tillvaro och jag skäms att jag inte gör det! Jag ser så mycket jag önskar att jag skulle orka göra, men jag orkar inte, jag har ingen lust fast jag vill ha lust. Igen, svårt att förklara. "Men gör det bara då" säger kanske du. Ibland gör jag det, för jag tänker att det kanske ska gå över när jag väl gör det, men då mår jag bara sämre sen. ibland funkar det en stund, som typ idag. Jag badade med min familj och försökte umgås, men efter en stund blev jag tvungen att gå iväg, för jag fick ångest. det enda jag kan vara glad över är att jag orkade ge en liten stund å slipper ha så mycket skuldkänslor som jag annars alltid har, för att jag inte orkar umgås. Med "orkar" menar jag självklart inte att jag är fysiskt trött utan psykiskt. Kunde jag styra det så skulle jag, tro mig! Mindfullness kan dra åt helvete! Det funkar inte för mig!
hej så länge
Menskopp?!
bildkälla: nyttadesign.nu
Came across an add idag på facebook, säkert fler som sett den. Vart bara tvungen att kolla! "Menskopp" stod det..."miljövänligt". Det måste va ett skämt, tänkte jag, men ack nej! Senaste uppfinningen för klimatsmarta kvinnor är alltså menskoppen.
"Menskoppen är ett intravaginalt mensskydd som bärs inombords under menstruationen precis som en tampong. Menskoppen tvättas och återanvänds. Den känns inte, läcker inte och torkar inte ut slemhinnorna. Jämfört med tamponger av bomull är en menskopp mer miljövänlig, hälsosam och ekonomisk. Dessutom är den bekväm och mycket väl fungerande."¹
Bara tanken på vad detta innebär gör att jag blir lite illamående, men det är förmodligen en skit bra grej! Så respekt till alla kvinnor som slår slag i saken (som "mensar" i koppen)! Trots detta kommer jag behålla min bomullstampong, kill me klimatsmarters, men en plastkopp i min punani känns inte trevligt! Står att det ska vara "bekvämt" och "hälsosamt", men jag betvivlar..Bara tanken på att gå å tvätta ur denna grej några gånger om dan å plugga in den igen känns..nä fy! Har ibland använt uttrycket "jag måste gå å byta plugg" när d e dags, skrattade lite för mig själv när jag tänkte att då skulle jag väl säga "jag måste gå och byta kopp"! haha, eller nej jag skulle nog säga "tratt", roligare twist liksom.
¹ http://www.nyttadesign.nu/Category.aspx?CatID=46
Ny låt uppe på mypace!
Har precis lagt upp nya låten "Success" som är en collaboration mellan mig (Yo'sofine) och G Eze. Lyssna och säg gärna vad ni tycker!
myspace.com/yosofineone
Peace out!
/Jo
myspace.com/yosofineone
Peace out!
/Jo
Snabb uppdatering...
Varit lite segt med skrivandet från mig på senaste tiden. Jag har varit så galet upptagen, that's what it's about! Jobbade först en vecka på ett läger för funktionshindrade barn och ungdomar där jag var anvarig för en autistisk tjej. Det var otroligt lärorikt, kul men samtidigt tufft emellanåt. Kom hem, sen dog Michael Jackson och jag va helt knäckt, kan fortfarande inte fatta! Sen hända massa annat skit jag inte orkar gå in på, jag mådde iallafall inge vidare. Den 2-8 augusti åkte jag iväg på ett till läger då jag skulle vara ansvarit för en gravt autistisk kille. Otroligt tufft men väldigt lärorikt det med! Nu är jag hemma iallafall och tänkte chilla kan jag tala om. Behöver det mer än jag fattar själv tror jag! Ni som känner mig vet resten..
love n peace out!
Jossan
love n peace out!
Jossan
