Ett scenario:

På en skolgård ger Ebba, 15 år, Karin, 15 år, en rak höger. Ebba hånskrattar åt att Karin gråter, slänger iväg en nedlåtande kommentar och går sedan där ifrån. Karin lämnas kvar förnedad och kränkt. En lärare uppmärksammar det som just skett och stoppar Ebba i korridoren, full av elever, och ger henne en uppläxning som heter duga av förmaningar och stränga ord. Ebba känner sig förnedrad, främst för att alla andra, som brukar vara rädda för henne, hörde. Hon försöker hånskratta åt läraren i hopp om att även förminska honom, men när hotet kommer om att läraren tänker ringa hem till Ebbas föräldrar får hon panik och vädjar i tårar läraren att inte göra detta. Läraren ger då istället Ebba kvarsittning.

En annan lärare vet om Ebbas trassliga hemmaförhållande, då Ebba en annan gång brutit ihop även framför denna lärare efter att även han varnat med att ringa hem till hennes föräldrar pågrund av hennes handlande. Ebba hade då i tårar berättat om sin alkoholiserade pappa, som misshandlar och utnyttjar henne sexuellt hemma. Efter detta fick läraren otrolig sympati för Ebba och försvarar henne i alla lägen inför upprörda lärare i lärarrummet. Så även denna gång. Den läraren som just skällt ut Ebba och den "sympatiske" läraren diskuterar högljutt fallet "Ebba" i lärarrummet.

”Du kan inte ringa hem då…”, säger den ene

”Men hon kan ju inte hålla på så här!!”, säger den andre, och så fortsätter de att argumentera.

En tredje lärare kommer in i lärarrummet och frågar vad som försegår. Hon får information om vad som just skett och en ordentlig utläggning med argument från de båda lärarna, om vad som är rätt och fel sätt att handla angående Ebba. När de väl tar en andningspaus frågar hon:

"Men hur gick det med Karin då?"

De båda lärarna blir lite avtrubbade och den ena säger:

”ehh, ja, tror hon gick till skolsyster, Lina på fritids följde nog med henne, hon var ju rastvakt.”

”Okej”, säger lärare nummer tre, ”men hur mår hon nu då? Någon som pratat med hennes föräldrar om dagens händelse?”

Lärare ett och två tittar på varandra och säger halvhögt, ”nej...”.

Reflektioner och tankar?

5 dagar av intensivt pluggande framöver, nu jävlar!

By the way..

JAG HAR FÅTT JOBB!!! =D I'm so happy!

Ge nån en kram idag!

Kärlek!

/Missdefine

Vi fick frågan i skolan vad lycka innebar för oss, jag svarade att lycka för mig är en känsla av tacksamhet. När jag är fylld av tacksamhet, då är jag lycklig. Från de små tingen i livet, som en vårblomma i solskenet till en kram från någon man tycker om, ett leende eller bara en insikt om hur lyckligt lottad jag är att jag har det så bra, med så många fantasiska människor omkring mig, hem och mat för dagen, utbildning och arbete. Jag har mycket att vara tacksam för! Ibland kan jag till och med känna tacksamhet över all skit man har varit med om, inte kanske just över smärtan det orsakade utan det jag fick lära mig utav det och hur detta i sin tur gör det lättare att möta andra. I mitt yrke kan jag använda alla mina negativa erfarenheter till något gott och på ett sätt känns det som jag tar det tillbaka, allt som blev stulet och slitet ur mina händer och mitt hjärta, all smärta och sorg, blir på något vis lite mera läkt varje gång jag får hjälpa någon annan. Då har jag vunnit känner jag, det jag trodde skulle förstöra mitt liv har jag fått användning av för att hjälpa andra och då är det inte längre stulet och förstört, då har inte ondskan segrat. Jag är inte tacksam till ondskan, men tacksam över hur jag lyckats knäppa ondskan på näsan genom att vända det till en erfarenhet som kan vara positivt i mitt möte med andra människor.

Det gör ont i hjärtat idag, vet inte riktigt varför, gör bara väldigt ont

1. Vakna 9.00
2. Promenad 30 min
3. Frukost
4. Vårstädning forts.
5. Lunch
6. Plugga
7. Middag
8. Plugga
9. Varmt bad
10. ZZZzzzleeeep

www.hagaberg.fhsk.se

Det e så mycket jag känner men jag kan inte riktigt placera det i ord eller sammanhang. Praktikplatsen jag befinner mig på just nu väcker så mycket i mig; kärlek till människan. ”Människan är som en 100 lapp”, sa en vis man, ”oavsett om den knycklas ihop och stampas på så är det fortfarande en 100-lapp”. Lika mycket värd oavsett tillstånd och utseende. Ekonomiska tillgångar och sociala tillgångar varken minskar eller ökar människans värde, den är fortfarande en 100 lapp. Inget kan bli mer än 100%. Utåt sett döms vi, jag kanske har ett värde av 40%, dömt efter min sociala status och min ekonomiska status, mitt utseende och området jag bor i, vilket jobb och vilken utbildning jag har, i jämförelse med till exempel stadsministern eller låt oss säga prinsessan Madelene. Det är ballare att vara kompis med henne än mig..kanske. Men låt säga att det är så, så har stadsministern och prinsessan Madelene 100% värde i jämförelse med mig, men även mellan dem ligger olika värden. Om jag däremot skulle bli kändis, släppa skivor och bli rik, så skulle jag plötsligt ha 100% värde i jämförelse med en som inte släppa skivor och är kändis, men för det är det inte säkert att jag har samma värde som stadsministern. Stadsministern i Sverige har inte heller samma värde som President Obama, Obama toppar nog alla barometrar i ytligt människovärde. Så ser vår värld ut, det är så tragiskt! Vi vill ha status och har vi inte det i oss själva, söker vi ofta det genom andra. Exempelvis genom att bli kompis med Prinsessan Madelene, lyckas få henne med på en fest, så alla ser att du är kompis med henne och får status genom det faktumet att hon va på din fest. Då vill alla plötsligt vara vän med dig, för du är ju vän med prinsessan Madelene. ”Jag är kompis med en tjej som är kompis med prinsessan Madelene”, och så snurrar det vidare i ytlighet.

Tänk om vi alla kunde tänka i 100-lapps tänket, som Billy, ålder: 50+, som varit drogfri i 4 år, blev hemlös som 9-åring och har missbrukat sen han var 10 år, blivit utsatt för otaliga kränkningar och övergrepp, som idag hjälper andra att komma ur sitt missbruk genom att jobba som motivatör inom Stadsmissionen. Om vi alla kunde se på människan som Billy gör så tror jag vi skulle få en ödmjukare värld. Jag är varken mer eller mindre värd jämfört med stadsministern, prinsessan Madelene eller Obama, jag är jämlik med dem i människovärde. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte alls attraheras av status, jag skulle förmodligen grina av upprymdhet och beundran ifall jag fick möta president Obama face to face, skulle säkert tappa orden och bli så där nervös som de man ser i TV som träffar sin största idol, men jag kan samtidigt ärligt säga att ytlighet och falskhet äcklar mig något ofantligt. Miljöer som innefattar falska leenden och ytliga fraser avstår jag helst ifrån, jag närapå flyr dem! Känner jag mig inte jämlik så har jag svårt att befinna mig i sammanhanget. Känner jag att någon ser ner på mig försöker jag först tvinga mig själv att inte känna av det, bemöta dem som vilken annan, men när min självkänsla tryter lämnar jag hellre för att umgås med de som finner mig jämlik.

Oavsett dina pengar eller icke-pengar, så är du lika mycket människa för mig, samma värde, du blir varken mer eller mindre för mig. Bara den DU är avgör. Är du ekonomiskt rik kanske dina pengar ÄR du, men när du ser att dina pengar inte spelar någon roll för mig, kanske din yta faller och pengar blir mindre viktiga, den riktiga du kanske kommer fram. Om du känner att dina icke-pengar ÄR du, hoppas jag att du snart inser att jag inte kräver något av dig, att jag inte söker status genom dig och du behöver inte lotsas eller stöta bort mig för att du inte kan ge mig något, jag är trygg i mig själv. Bara den du är, bakom dina icke-pengar eller pengar vill jag möta, bakom din sociala status eller icke-status, dit vill jag att vi ska nå. Konstra inte till det, jag hoppas jag kan hjälpa dig att släppa ångesten över att behöva bevisa något. Jag älskar människan, jag älskar dig!  Jag är människa och jag älskar mig själv, det hoppas jag du också ska göra, för den jag ÄR, när du också älskar människan och ser att varje människa är lika mycket värd.

godnatt