Skriver inte här så ofta..känner mig så tom idag bara, måste skriva nån stans..få ur mig på något sätt. Gör så ont inombords. Att jag är tom är egentligen fel ord, jag är fylld av ångest..oro..tankar..rädslor. Det känns som det går åt helvete..jag ser maktmissbruket som pågår i min vardag, men jag kan inte göra något, förutom att plocka upp mig själv och ta mig därifrån. Men vart ska jag? Vem kommer vilja ha mig? Orkar jag leta mig vidare? Jag måste. Idag känner jag mig bara så jävla kraftlös. Diskhögen i köket är gigantisk, den rena tvätten från förra helgen ligger fortfarande i ikeakassarna...kontot sinar..va fan ska jag göra nu? Ryck upp dig för fan! Det är inte synd om dig, det finns andra som har det fruktansvärt mycket värre. Vem är jag å klaga? Nobody. Fan. Är så trött på all denna skuld inom mig. Vill bort, börja om någon annan stans, radera alla problem omkring mig. Inom mig. Bara vara hel och i kontroll. Känner en blandning av jävlar anamma och att vilja lägga mig ner och bli ihopplockad. Låter helt skitzofrent jag vet. Men jag orkar inte hålla mitt snurr för mig själv. Därför skriver jag här. Ändå ingen som läser den här bloggen längre så spela roll. Här är jag, instabil och ibland jävlit stark, starkast i världen känns det som emellanåt. Finns där för dem jag älskar, i vått och torrt. Det är bara så konstigt, när jag behöver hjälp eller känner mig som en stor jävla boll av kaos vet jag inte vart jag ska vända mig. Vill inte belasta nån och då trycker jag bort allt i nåt hörn som jag tror att jag kan ignorera. Men det finns där hela tiden, all skit, all ångest, röran jag satt mig själv i, knaset jag inte kan ta mig ur, maktmissbrukande chefer men samtidigt ett arbete jag älskar, vafan ska man göra då? Jag kan ju inte bara dra nu, hur ska d gå med barnen? De som just hittat lugn..som föräldrarna säger..."märker att min son/dotter mår så mycket bättre sen du kom". Känns som jag sviker dem om jag drar men sviker jag mig själv om jag stannar? Ja det gör jag. Jag måste därifrån. Idag är det söndag, imorgon börjar en ny vecka. Vet inte hur länge jag orkar hålla detta på avstånd och inte lotsas att jag vet. Att jag vet allt. Allt det sjuka. Jag orkar snart inte mer. Jag måste gå. Förlåt. Jag måste. Jag vet att många innan mig har lämnat er, förlåt finaste barn. Nej jag kan inte! En termin till.. men orkar jag? Kommer hon lyckas trycka ner mig i skorna tills dess? Jävla snurr. Jag är ju fan stark! Vad har hänt? Jag måste hitta mig själv. Nu.