Baileys, min katt som vill att vi ska se på honom istället för på TV:n

Igår kväll tog jag tåget till sollentuna för att chilla med Kajsa, mysigt!

På vägen från hökarängen in mot stan såg jag mig lite omkring, noterade människorna runt omkring mig. Där satt ett gäng ungdomar längre fram i vagnen som förberede sig för en utekväll på stan, genom att dricka hemgjorda häxblandingar. Mindes när man höll på med sånt när jag var yngre, att bli dyngrak var målet, då hade man ju kul, då var man cool eller? Det är mer än en gång man ångrat sig..

I kupén snett till vänster bakom mig satt även en 5-årig flicka med sin mamma och mormor. Flickan var otroligt lillgammal och pratade i ett, jag kunde inte undgå att skratta för mig själv emellanåt, hon var så gullig när hon pratade, så liten å förståndig. Det gjorde dock ont att höra hur mormorn och framförallt mamman uttryckte hur jobbig de tyckte hon var. mormor: "man kan va tyst också.." mamma: "men kan du va tyst jag blir trött i öronen!!" Vid en station sa flickan "titta, nu går många av", gullig notis av ett barn, små saker som får mig att le. Mormorns respons: "ja de går av för att de orkar inte höra när du pratar hela tiden!" Då blev jag arg å vände mig om och blängde lite på mormorn, borde sagt nåt tänkte jag efteråt typ att jag tyckte att det var roligt att lyssna, önskar att jag gjort det. Flickan sa efter en stund, vid en ny station "nu kommer de nya människor, nu ska jag vara tyst så de inte går av.." Tyckte synd om henne. Dumma vuxna! Jag var dummast som inte försvarade henne. Ångrar mig bittert! För vem försvarar barnen, om inte de vuxna i barnens närhet gör det?

Sen är det väl självklart mänskligt att inte alltid orka va pedagogisk, vad vet jag, hon kanske pratar 24-7, men tycker man kan försöka avleda på något sätt då istället för att trycka ner henne. Typ ge henne en bok att läsa, saga att lyssna på i lurar eller någonting så hon slipper bli fylld av skuld å skam när det formodligen bara handlar om nyfikenhet!

LÅT BARNEN LEKA OCH UPPTÄCKA!

Idag har det bubblat av känslor i mig och av tankar som snurrat åt alla håll och kanter. Ena stunden kände jag mig glad och mös av kreativiteten som flödade inom mig, kände att jag bara ville sitta vid mitt piano och skapa musik, nästa stund kom sorg över mig och jag kände ångesten börja krypa i bröstet. Det har verkligen pendlat idag, hela jag har varit i känslomässig kaos, men på ett skönt sätt ändå emellanåt.
 
Jag och Kajsa pratade om känslor och att känna mycket förra veckan. Både hon och jag har bra kontakt med våra känslor, på gott och ont kanske. Vi känner helt enkelt väldigt mycket, analyserar och gräver i saker. Det är bra men det gör att det är näst intill omöjligt att släppa saker emellanåt. Jag själv avundas emellanåt människor som bara kan skaka saker av sina axlar och gå vidare. Saker som jag kanske går och är ledsen över och har svårt att släppa ett bra tag framåt. Jag och Kajsa pratade om att kanske är det så att vi estetiska och skapande människor har fått just förmågan att kunna skapa, för att överleva våra känslostormar, för att kunna hantera vår omvärld och situationerna vi hamnar i. Vi känner så mycket saker som inte går att beskriva med ord, därför blir vi tvugna att använda oss av abstrakta uttryckssätt för att inte gå under helt. Det är ju inte helt okänt att många konstärer skapat sina bästa verk i sina svåraste tider. 

En bekant till mig berättade om en kvinna i hennes släkt som varit en fantastisk konstnär redan som barn, hon hade älskat att måla och uttrycka sig i bild och form. Hennes pappa förbjöd henne dock att måla, då han ansåg att detta inte kunde leda någonstans och endast var ett onödigt tidsfördriv. Jag minns inte hur gammal hon var när hon blev tvingad att sluta måla men hon var fortfarande barn. Denna kvinna blev efter en tid allvarligt psykiskt sjuk. När hon var i 60-års åldern och för femtioelfte gången blev inlagd på psyket, introducerades hon för någon form av skapandeterapi. Hon fick börja måla igen. Hon hade själv glömt sin passion för målandet men sakta men säkert började hon måla mer och mer. Personer i hennes närhet började se hur hon för första gången på många, många år började må bättre och idag fungerar hon normalt och är friskförklarad. Helt fantastiskt men samtidigt fruktansvärt tragiskt att så många år av hennes liv skulle få passera innan hon skulle kunna börja leva ett värdigt liv! 

Här ser man enligt mig, ett tydligt exempel på hur det kan skada ett barn ifall föräldrarna inte är uppmärksamma på barnets passion. Det är även ett tydligt exempel på konsekvensen av att kväva en kreativ människa, att ta ifrån en person dennes sätt att uttrycka sina känslor. Får jag inte uttrycka mig genom sången eller dansen blir jag galen. Jag har märkt många gånger att när jag inte sjungit eller dansat på ett tag så börjar jag må dåligt utan att jag finner en anledning, men så fort jag sätter mig vid pianot och börjar sjunga förstår jag varför. Musiken och dansen är mitt sätt att andas och jag tror att jag fått den först och främst för min egen skull, för att jag känner så mycket och måste ha ett forum att uttrycka mig när orden inte räcker till, annars går jag sönder! Ibland kan jag känna hur jag är på väg att explodera inombords utan att jag vet varför, då måste jag söka upp fösta bästa piano! Det är inte alltid jag får svar på varför jag mår som jag mår medan jag sjunger, spelar eller dansar, men det känns bara bättre på nåt vis och det är nog för mig i den stunden.