Önskar att jag kunde hitta en plats där jag kan vara, bara vara, utan att känna ångest. En plats där jag är helt nöjd med tillvaron. Jag känner mig så fruktansvärt otacksam! Jag är på en underbar plats just nu, på mammas å pappas landställe,  men ändå mår jag dåligt. Problemet sitter inte i platsen, utan i mig, jag mår nog helt enkelt inte bra. Eller så är det. Jag måste finna ro i mig själv, då kommer platsen inte spela någon roll, då kommer jag har ro var jag än är, eftersom ro är något jag bär med mig, inte får. Så jag kan inte fly, även om det känns som det är det enda jag vill när jag mår så här, men det handlar egentligen inte om platsen utan mitt inre. Hela tiden tror jag att "om jag bara får komma bort ett tag så blir det nog bättre.." men det hjälper ytterst sällan!  Just nu känner jag mig så fruktansvärt rastlös..men ändå helt slut..konstigt. Jag vill bort men vart ska jag ta vägen? Hur ska jag må bättre? Det är så svårt att förklara..vissa tror att jag överdriver att det bara handlar om att rycka upp sig i princip, bestämma sig, men de förstår inte, de vet inte hur det är att vara upp och ner konstant. Jag har alltid funderat på hur andra klarar sig ur sina "downs" eftersom "alla har vi ju dåliga dagar". Hur klarar andra att jobba och plugga när de mår dåligt? Eller är det inte samma mörker vi har? Kanske är jag bipolär..ska se till att bli uträdd..

Kanske tycker du att jag bara tycker synd om mig själv och överdriver..förstår att du tänker så...men du har fel, jag lovar. Skulle vilja så innerligt att kunna njuta av min tillvaro och jag skäms att jag inte gör det! Jag ser så mycket jag önskar att jag skulle orka göra, men jag orkar inte, jag har ingen lust fast jag vill ha lust. Igen, svårt att förklara. "Men gör det bara då" säger kanske du. Ibland gör jag det, för jag tänker att det kanske ska gå över när jag väl gör det, men då mår jag bara sämre sen. ibland funkar det en stund, som typ idag.  Jag badade med min familj och försökte umgås, men efter en stund blev jag tvungen att gå iväg, för jag fick ångest. det enda jag kan vara glad över är att jag orkade ge en liten stund å slipper ha så mycket skuldkänslor som jag annars alltid har, för att jag inte orkar umgås. Med "orkar" menar jag självklart inte att jag är fysiskt trött utan psykiskt. Kunde jag styra det så skulle jag, tro mig! Mindfullness kan dra åt helvete! Det funkar inte för mig!

hej så länge