Sitter hemma hos päronen (föräldrarna, för er som inte är 08-bor). Jobbade sent igår ute i Bromma så jag halkade in i föräldrarhemmet runt 24-tiden. Skönt att de bor här ute, har ett hem här och ett i Farsta. Toppen verkligen när det blir sena kvällar!

Mina föräldrar renoverar igen, haha, de är så roliga! Fattar inte hur de orkar, men pappa är ju en sån där riktig handyman, utan att vara en stereotyp karlakarl, och jag har sagt till honom någon gång att "det här hemmet är verkligen ditt livs konstverk!". Fascinerande faktiskt, jag har så mycket att lära av mina fina föräldrar! Nu är det mitt och min brors gamla sovrum som skall bli ett stort rum, så väggen är nu utslagen och rummet beräknas vara klart om 2 veckor. Jag måste verkligen passa på att lära mig av min far, tänk att slippa betala massor för hantverkare när man kan fixa allt själv! Sanslöst bra! Erbjöd mig att hjälpa till, ska se till att göra det också. Pappa har nämligen en tendens att fixa allt själv, tror han tänker att det blir bäst så, eller så är han så van att fixa själv, men vet samtidigt att jag kommer få hjälpa till om jag infinner mig. Så det ska jag göra!

Hela livet är ju egentligen ett renoverings projekt. Man utvecklar och bygger på. Ibland går det lång tid innan man finner att behovet finns för något nytt, sen plötsligt en dag så känner man att nu är det dags. Jag själv "renoveras" mycket just nu. Det senaste året har varit ett intensivt renoveringsprojekt. Jag lär mig massor! Pappa har berättat hur mycket han har lärt sig genom att bygga själv. "Ifall jag inte visste hur jag skulle göra, frågade jag om råd. Man får pröva sig fram. Ibland går det fel, då får man göra om eller hitta en ny lösning utifrån felet man gjort. Jag har lärt mig genom att försöka, pröva och framför allt genom att tro att jag klarar av det. ibland verkar det omöjligt och man tror att det här kommer aldrig att gå, men tillslut kommer ofta en vändpunkt. Då känner man 'Yes! Jag klarade det!" Han är go min far!

Ibland kan saker kännas omöjligt i livet, man tror att nu är jag körd och man ser inget ljus. Trots detta så, av någon underlig anledning, väder det tillslut. När jag ser tillbaka, så har det faktiskt varit så, även om man inte ser det i stunden, för man lever ju ändå här och nu. Det har kunnat vara långa mörka perioder, utan hopp och glädje, men ljuset tittar tillslut fram, även om dörren inte slås upp på en gång och ljus strömmar in, så kan jag ändå se någon form av förändring. Sakta men säkert, bit för bit så kommer jag framåt. Om jag jämför med hur det var för ett år sedan så är det stor skillnad i mitt mående, hur jag hanterar min sorg och så vidare. Jag har lärt känna mig själv helt enkelt. Förra året hamnade jag i en situation som jag aldrig tidigare hade upplevt på ett så intensivt vis. Jag visste inte hur jag skulle hantera mig själv, hur jag reagerade och mådde på grund av detta. Allt blev kaos. Sen började min renoveringsperiod. En enda röra har det varit i perioder. Det rasar, jag får bygga om, men jag lär mig något hela tiden. Tror man bygger ibland även fast man inte alltid märker det. Idag förstår jag känslorna, jag vet mer om hur jag fungerar och jag kan känna ifall inre stormar är på väg. Jag kan hantera dem bättre för jag förstår mig själv bättre. Jag är på väg. Jag bygger och utvecklas.
Jag lever.