Tänkte på dig igår, drömde om dig här om natten. Jag förstår inte riktigt varför det blev som det blev. Vet inte om jag egentligen var kär i dig, eller så handlade det om att du tryckte bort det jag hade börjat bygga upp i mitt hjärta för dig. Du rev ner det varje gång jag började bygga igen. Det blev så konstigt alltihop. Jag betydde så mycket för dig sa du, du sa att vi var som jing och jang, varandras motsatser, två motpoler som lyckades mötas och som skulle kunna skapa något fint. Jag var pusselbiten som fattats i ditt liv sa du.

Jag tror nog att det är sant att "opposites attract", men jag har svårt att tro att ett sånt förhållande kan bestå. För någonstans tror jag att många har en längtan att förändra personen-motsatsen. Men vad vet jag. Menar inte att man måste vara lika i allt, för då blir det tråkigt, tycker åtminstånne jag. Jag vill kunna diskutera och få motargument, någon som tänker själv och är självständig, men jag tror ändå att grundvärderingarna behöver vara lika. För mig är iallafall detta viktigt har jag insett sen det tog slut med mitt ex. Att han har samma männikosyn som mig, är intresserad av människor och är ödmjuk inför människors olikheter och åsikter, iallafall respektfull. En fråga som är viktig för att mig att bli respekterad för är mitt hjärta för feminism och kvinnors och barns rätt i samhället och världen. Även om min käraste inte brinner för samma sak så måste jag ändå känna att han respekterar mig för detta och förstår att det finns en problematik som är allvarlig i vår värld. Könsstympning, sexualiseringen av kvinnor, prostitution, pronografi, bortgifte av minderåriga, hedersvåld, problematiken på arbetsmarknaden med respekt för kvinnors höga positioner, lika löner och lika rätt att synas och höras. Listan är lång och längre än jag framställt här. De som säger att vi inte behöver feminism längre vet inte vad de talar om, okunskap säger jag! Att vara feminism innebär att se just denna promblematik som jag presenterade och vilja verka för förändring. När till och med kvinnor säger att de inte ser denna problematik, blir jag mörkrädd, då undrar jag var vår värld är påväg!

Tillbaka till dig..
Jag tänker på dig ibland..ganska ofta nu mera. Drömde att vi stötte på varandra på söder och du frågade hur det var med mig nu för tiden, du var glad och ödmjuk. En önskedröm förmodligen, för i verkligheten existerar inte detta, du är för stolt för att någonsin träffa mig igen. Jag vet inte ens om jag vill det själv men det känns som vi aldrig fick ett ordentligt avslut. Det blev så konstigt, du tog inte ansvar och flydde, jag var så arg och besviken. Det tog stopp där, vi har inte hörts sen dess. Gillar inte att ha saker hängade över mig. Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag väldigt svårt att släppa saker, framför allt ouppklarade konflikter. Men jag har en känsla av att jag kommer bli tvungen att släppa taget, tids nog, utan ett avslut. Jag hoppas att jag kan lämna dig till mitt förflutna och inte undra och fundera mer. Känner att jag har massa frågor jag vill ha svar på, men jag får nog leva med att jag aldrig kommer få svar. Det är nog lika bra. Kanske du skulle lyckas manipulera mig tillbaka..jag vet inte, vet inte om jag är stark nog. Så det är kanske till det bästa ändå. Att vi aldrig ses mer.