Ingen är perfekt sägs det, men vad är egentligen att vara perfekt? Vem har bestämt det? Jag tror att det är en illusion, kanske en strävan. Det kan vara en positiv strävan som driver en framåt då man hela tiden vill växa och utvecklas. Men ifall det blir en prestationsångest så känns det fel. Att vara perfekt borde innebära att man hela tiden är på väg framåt, vilket man faktiskt är hela tiden, oavsett om livet är skit eller underbart för tillfället. Även om livet känns mörkt och stillastående i perioder så kan jag säga av egen erfarenhet, att i efterhand kan man se hur mycket man växte under just den perioden. Jag föll ner i djupet för några år sen och trodde jag aldrig skulle se ljuset igen. Jag nådde botten på djupet. Trodde att här kommer jag dö, nu är det över. Sen en dag, utan att jag märkte hur den kom dit, stod en stege bredvid mig. Jag började långsamt klättra uppåt. Jag halkade några gånger, det var ju så mörkt, så jag såg inte vart jag klev, men efter en tid märkte jag att jag kom högre för varje gång. Det gick lättare och lättare och en dag började jag skymta ett ljus. Nu står jag här på kanten till djupet och jag har funnit kraften att ta mig därifrån.

En person sa till mig en gång "Jossan, varje gång du faller tycks du falla så djupt, det blir så mörkt. Det är okej att misslyckas, var inte så hård mot dig själv. Öva på att förlåta dig själv så kanske du inte behöver falla lika djupt nästa gång." Jag har övat på att förlåta mig själv, har lyckats på vissa punkter. Övar fortfarande. Tack, du som sa detta till mig, minns inte vem du var.