Jag har verkligen blivit seg på att blogga. Händer mycket saker i livet just nu, bra och dåliga, omständigheter som orsakar poblem men samtidigt små ljusglimtar som ger hopp.
Något som känns helt underbart just nu är att jag skriver kontrakt på min nya lägenhet på måndag, kan inte fatta att det äntligen händer! Känns som vi väntat i en evighet!  Ser så mycket fram emot att komma bort från västerort och installera mig i söderort!  Nu ser det även ut som det har löst sig med inneboende när Joel drar till Gbg också, vilket varit en oro! So Farsta, here I come!

Har börjat undervisa igen nu, riktigt kul det med! Har saknat mina grupper.

I övrigt...
Helt ärligt så är det rätt tufft ibland. Gick egenom en stor kris i höstas och är väl inte helt back on track som jag skulle önska. Sorg är svårt, ångest kan ingen förstå för ens de varit där själva. Min terapeut, som jag inte gillar så värst mycket..borde byta, säger att "visst det är jobbigt, men man får stå ut och sen får man gå vidare", blev så arg när hon sa det! Jävla kärring tänkte jag, har du nånsin upplevt panikångest och sorg?  Det sämsta man kan säga till en person som går egenom något jobbigt är "det blir bättre ska du se" eller "Det finns ljus i tunneln". Iallafall tyckte jag det när det var som värst, för när man är i sitt mörkaste mörkaste så kan man omöjligt tro på detta, "ljus i tunneln" är en lögn just då, finns inte och kommer aldrig finnas. Jag blev bara förbannad när nån sa så! En närastående sa ofta "håll modet uppe". Vaddå mod? Jag vill inte leva, hur ska jag då hitta mod? Jävla dumass! - så kände jag då. Så vad ska man säga och göra då som anhörig? Shut up and listen, låt personen babbla, älta, vara arg, gråta, skrika om det så behövs och var inte rädd för det. Håll om, peppa inte med äppelkäcka fraser, finns bara där helt enkelt.

Är så tacksam för mina vänner som fanns där - Kajsa, Tilda, Joel, Malin A, Lotten, Anna, Maria - som kom och hälsade på, ringde, brydde sig. Mina nyfunna vänner - Jenny, Matilda L, Lina, Max, Theresa, Marie - är så tacksam för er! Much love! Mina föräldrar, jag finner inte ord för hur tacksam jag är för allt ni gjort för mig under denna period!

Jag har kommit en bra bit på vägen men dagarna kan kännas åt helvete ibland fortfarande. Step by step, day by day, det är min livsfilosofi nu och mer än så kan inte det inte vara just nu. Jag tar en dag i taget, vissa dagar är skit, andra bättre. Men jag fungerar i vardagen, jag orkar gå upp på morgonen, jag orkar städa, tvätta, diska, jobba lite grann, plugga lite då och då. Vecka 13 ska jag avsluta den kursen i skolan som jag mådde för dåligt för att klara av förra våren, känns skönt och jag hoppas jag klarar det denna gång. Men jag har hopp och livslust, det har jag inte haft på ett bra tag. Att inte känna livslust, att inte ha något hopp är något av det värsta som finns, då rasar allt samman, ingenting är värt något längre, det man tyckte var kul förr, är inte längre roligt, allt kvittar, man är likgiltig inför allt.

För vissa tar det lång tid att komma tillbaka, vissa gör det aldrig, vissa går det snabbare för. Man kan inte dra alla över en kant, säga "följer du punkt A, B och C så blir du frisk" Vi är alla individer och hanterar och går egenom kriser på olika sätt. Vi måste bli bättre på att möta varandra, här och nu.


Nu ska jag börjar rensa förrådet, slänga gammalt skit som jag aldrig använder. Känns skönt att få resna ut, starta om på nytt. Det behöver jag.


Va ärlig mot dig själv och ditt hjärta!

kärlek!
Josefine