Lycka för mig är livsglädje. En gång tappade jag all livsglädje och det kom att bli den mörkaste perioden i mitt liv. När allt stannar, hoppet försvinner och tomhet är allt man känner vad finns det då kvar att leva för? Saker som tidigare glatt mig fann jag inte längre någon glädje i, allt jag såg var mörker. Innan min depression hade jag tron att jag skulle bli lycklig när jag blev smal, när jag var så rik att jag inte behövde göra en budget och när jag fann den stora kärleken. Det var min egoistska syn på lycka. Parallellt med detta drömde jag om att kunna hjälpa andra, jag trodde jag skulle kunna rädda världen, men då var jag tvungen att nå toppen. Jag var tvunget att släppa skivor, bli världskändis och ha mycket pengar för att ha möjlighet att påverka världen. Min kristna bakgrund hade lärt mig att jag hade en mening med mitt liv. Den meningen innebar att tjäna Gud genom att sprida Guds ord över världen med gåvan jag fått, sången. Mitt liv var inte till för mig utan för andra människor. Min uppgift var att tjäna. Sedan jag var liten har detta varit min dröm, en dröm som blev en stävan, en strävan som blev ett krav och gav prestationsångest, som slutade i depression och panikångest. Jag föll och jag föll hårt.

Vägen tillbaka är lång och än är jag inte framme, men jag har kommit en lång bit på vägen. Jag tror att jag kommer få jobba mot denna prestationsångest hela livet och förhoppningsvis blir kravet jag har på mig själv mindre och mindre. Men hade jag inte fallit och på så vis fått hjälp hade jag förmodligen fortsatt på samma väg. Jag var tvungen att falla för att se hur orimliga mina krav var på mig själv. Jag kan inte rädda världen, men jag kan ingå i den grupp människor som hjälps åt att göra världen bättre. "En kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon" är ett känt citat och det är något jag får påminna mig om varje dag. Lära mig att säga nej och inte ge av mig själv tills jag är tom. Min mamma sa en gång till mig att "du försöker rädda världen men du glömmer bort dig själv", vilket jag burit med mig för att påminna mig själv om att den viktigaste personen i mitt liv är jag, först och främst. Har jag inte mig själv, så kan jag inte existera.

Hade jag inte rasat hade jag aldrig förstått att det viktigaste sakerna i livet är de små sakerna, de jag har omkring mig här och nu. Jag uppskattade inte det jag faktiskt hade, jag värderade det inte så högt som jag gör idag. När livsglädjen försvann hade jag ingen lycka. Lycka för mig idag är att få umgås med mina vänner, vänner där det finns ett utbyte, där båda ger och tar. Min familj är min glädje och mitt största stöd här i livet. Att få sjunga i min ensamhet, bara jag och pianot, att få undervisa mina elever i dans, att få dansa själv utan krav på prestation. Lycka för mig är att få ta promenader i vårsolen, att leka med mina syskonbarn, att ha en givande samtal med en vän, en elev eller en familjemedlem. Vardagen, den som jag inte tyckte var tillräcklig förr, där finner jag min glädje. Här och nu.

Jag tror att vi ofta lever på kickar, så är hela vårt samhälle uppbyggt. Vi lever för semestern, tänker att "då får jag vila". Att få gå ut och festa när helgen kommer, att ha en relation som är spännande hela tiden annars tänker jag inte stanna och kämpa för den. Livet är inte spännande hela tiden, men det behöver inte betyda att det inte är givande. Att få uppleva häftiga stunder lite då och då är en underbar bonus, men varje dag är värdefull. Idag kan jag få lära mig något nytt, möta någon ny, hjälpa en vän, möta ett leende, äta middag med min familj, umgås med en god vän och det är mer än nog. Inte för ens jag tappade all livsglädje förstod jag vad som var viktigast i livet. Att leva här och nu, för denna stund, varje dag, en dag i taget. Jag lever och jag älskar mitt liv, så som det är här och nu.