Kom på mig själv att tänka idag hur jag skulle vara om jag var kille. En kille i 17-18 års åldern som passerade mig hade snaggat hår med med rakade mönster av en stor stjärna ovanför varje öra. Jag kom på mig själv att tänka att så skulle jag säkert också ha om jag var kille, snaggat hår med coola mönster. Sen började jag spinna vidare på detta och började tänka att om jag var kille skulle jag säkert vara rappare, DJ, dansa bakom artister och ha ett eget danskompani, vara grym breakare och säkert varit grymt händig. Idag är ju jag nån form av lightversion av de mesta av det jag nämnde, men det dröjde inte länge för ens jag insåg vad jag egentligen höll på med. Här satt jag, likhetsfeminist ut i fingerspetsarna och erkände hur mycket jag begränsar mig själv för att jag är kvinna. Det skär i hjärtat helt ärligt att detta finns inom mig, har aldrig bevisat det på det viset för mig själv tidigare. Alla de saker som jag beskrev är egentligen saker jag drömmer om. Så varför gör jag inte dessa saker? Är det verkligen så att jag är så insnöad i mitt genus att jag inte kan ta för mig och göra alla dessa saker, för att jag är kvinna? Har jag verkligen den självbilden egentligen? Varför tror jag inte på mig själv? Tycker jag helt ärligt att jag måste vara man för att få göra dessa saker? Nej, min människosyn innebär att alla har lika rätt, oavsett kön, men jag tror däremot att det är lättare för en man att ta för sig och göra alla dessa saker, inte för att jag tycker det är rätt och borde va så(!!) utan för att verkligheten ser ut så (och det är nå vi måste ändra på). Vi lever fortfarande i ett samhälle där män är normen, där kvinnan fortfarande är "den (absoluta) andra" som Simone de Beavuoir talar om i sin bok "Det andra könet". Starka kvinnor går emot normen, gör vad de vill och skiter i folks genusinfekterade blickar och åsikter. Så vad håller jag på med? Jag är ju en stark kvinna! På många områden bryter jag mot normen, men samtidigt är jag rätt infekterad själv, alla är vi ju delvis offer för kulturen och miljön vi växer upp i och det kan vara svårt att bryta sig loss från alla värderingar, även om man tycker dem är fel egentligen. Ibland tar det ett tag från åsikten att etablera sig i själen.

Jag lärde mig en jobbig men viktig sak om mig själv idag, att jag begränsar mig något oerhört på grund av att jag inte tror på mig själv. I och med att tänka att "ifall jag var kille skulle jag..". Vad det handlar om är min självkänsla, för mitt kön ska inte vara ett hinder i mitt liv för att jag ska få leva som jag vill, det är emot allt jag står för! Så det är tid för mig att ta för mig, kräkas ut förminskandet av mig själv och leva som jag vill leva! Jag är en stark och stolt kvinna som tänker leva som jag vill, i snaggat hår eller inte.

"A lady aint what she wears but what she knows" - India.Arie