tankar
Mobarak har avgått - Folket har segrat!!
Titta live på hur folket firar i Egypten:
http://svtplay.se/v/2314809/rapport/live_fran_egypten
Nyhetsklipp med avgångsbeskedet:
http://svtplay.se/v/2324265/rapport/11_2_18_00
- Kristna skyddar muslimerna under deras bön
peace, love and harmony!
/Missdefine
Imagen...
"Är jag nånstans så ska jag vara med!" Ett nej är alltid ett nej!
Arbetstidsförkortning för samma lön - Ja tack!
Gudrun är så klockren!!
Lars Ohly om demonstrationen mot SD 4 oktober
Ingen gör mig bättre än jag!
Syster sol - Mad mad mad
WOOOORD!!
...
Yes, she's royal!
Tack kära förmödrar!
Glöm inte hur våra förmödrar stred och vad de stred för och ignorera inte orättvisorna idag, vi har mycket kvar att göra! You're a true queen baby! Respect youself! Glöm inte vad du är värd kära syster. Remember you're a queen girl, don't let them take your crown!
En fantastisk filmatisering om våra förmödrars kamp är
IRON JAWED ANGELS
Se den!
Ellie Goulding, underbar röst underbar låt!
Ellie Goulding - The Writer
You wait for a silence
I wait for a word
Lying next to your frame
Girl unobserved
You change your position
You're changing me
Casting these shadows
Where they shouldn't be
We're interrupted
By the heat of the sun
Trying to prevent
What's already begun
You're just a body
I can smell your skin
And when I feel it
You're wearing thin
But I've got a plan
Why don't you be the artist
And make me out of clay?
Why don't you be the writer
Decide the words I say?
Cause I'd rather pretend
I'll still be there at the end
Only it's too hard to ask
Won't you try to help me?
Sat on your sofa
It's all broken springs
This isn't the place for
Those violin strings
I try out a smile
And I aim it at you
You must have missed it
You always do
But I've got a plan
Why don't you be the artist
And make me out of clay?
Why don't you be the writer
Decide the words I say?
Cause I'd rather pretend
I'll still be there at the end
Only it's too hard to ask
Won't you try to help me?
You wait
I wait
Casting shadows
Interrupted
You wait
I wait
Casting shadows
Interrupted
You wait
I wait
Casting shadows
Interrupted
You wait
I wait
Casting shadows
Why don't you be the artist
And make me out of clay?
Why don't you be the writer
Decide the words I say?
Cause I'd rather pretend
I'll still be there at the end
Only it's too hard to ask
Won't you try to help me?
Won't you try to help me?
Won't you try to help me?
Återblick med ro i nuet [Vol. 2]
Ingen är perfekt sägs det, men vad är egentligen att vara perfekt? Vem har bestämt det? Jag tror att det är en illusion, kanske en strävan. Det kan vara en positiv strävan som driver en framåt då man hela tiden vill växa och utvecklas. Men ifall det blir en prestationsångest så känns det fel. Att vara perfekt borde innebära att man hela tiden är på väg framåt, vilket man faktiskt är hela tiden, oavsett om livet är skit eller underbart för tillfället. Även om livet känns mörkt och stillastående i perioder så kan jag säga av egen erfarenhet, att i efterhand kan man se hur mycket man växte under just den perioden. Jag föll ner i djupet för några år sen och trodde jag aldrig skulle se ljuset igen. Jag nådde botten på djupet. Trodde att här kommer jag dö, nu är det över. Sen en dag, utan att jag märkte hur den kom dit, stod en stege bredvid mig. Jag började långsamt klättra uppåt. Jag halkade några gånger, det var ju så mörkt, så jag såg inte vart jag klev, men efter en tid märkte jag att jag kom högre för varje gång. Det gick lättare och lättare och en dag började jag skymta ett ljus. Nu står jag här på kanten till djupet och jag har funnit kraften att ta mig därifrån.
En person sa till mig en gång "Jossan, varje gång du faller tycks du falla så djupt, det blir så mörkt. Det är okej att misslyckas, var inte så hård mot dig själv. Öva på att förlåta dig själv så kanske du inte behöver falla lika djupt nästa gång." Jag har övat på att förlåta mig själv, har lyckats på vissa punkter. Övar fortfarande. Tack, du som sa detta till mig, minns inte vem du var.
Återblick med ro i nuet [Vol. 1]
Det rann bara över.
Idag känner jag mig mest lite frustrerad över hur jag begränsat mig själv genom åren. Kyrkan sa "gör si gör så men absolut inte det där!" Straff, skam och skuldbeläggning var vardag och vid 22 års ålder fick jag nog och bröt mig loss. Det bästa men svårtaste beslutet jag tagit i mitt liv. Det vart kaos ett tag, visste inte vem jag var utan Gud, men nu vet jag att den jag först och främst behöver älska för att bli lycklig, är mig själv. För att kunna älska någon annan måste man älska sig själv sägs det, jag har lärt mig att acceptera mig själv. Tror det är vad man menar egentligen. Jag accepterar mina brister och är tacksam för det som är fint i mig, jag försöker inse mina svagheter, för att kunna arbeta på att bli bättre, växa och utvecklas. Ibland känner jag, "jag är ganska bra ändå" och en känsla av styrkande ro fyller mitt inre. Jag vet vem jag är och vad jag vill, jag lever för mig själv först. För ifall jag glömmer bort mig själv, inte sätter mig själv i första rummet, bara ger och ger utan att kräva något tillbaka, så tar tillslut kraften slut. Man måste få bli fylld också, det är inte egoism det är att vara sund. Religionen lärde mig att jag inte var skapad för min egen skull, utan för någon annans. Min sång var inte min egen, den var en gåva jag fått av Gud, ett verktyg för honom att använda för att frälsa världen. Sången är nu min, jag tog den tillbaka och jag kan för första gången sjunga utan att känna skam. Detta har gjort min röst friare.
Samma gäller min dans. Jag var så orolig förr att jag skulle dansa "syndigt", vilket gjorde att jag inte kunde dansa som jag innerst inne ville, nu kan jag dansa fritt, utan skuld å skam. Min kropp är min, mitt hjärta är mitt, min själ är min och det är min uppgift att förvalta dessa för min egen skull. Att sedan få öppna mitt hjärta för någon, visa min själ och låta min kropp beröras, det är det vackraste som finns. När man får ta det man har tillsammans med någon annans Jag och skapa något nytt och vackert. Bli ett Vi.
Time goes by
peace (please)!
/missdefine
Etik fundering: Offer och förövare
Ett scenario:
På en skolgård ger Ebba, 15 år, Karin, 15 år, en rak höger. Ebba hånskrattar åt att Karin gråter, slänger iväg en nedlåtande kommentar och går sedan där ifrån. Karin lämnas kvar förnedad och kränkt. En lärare uppmärksammar det som just skett och stoppar Ebba i korridoren, full av elever, och ger henne en uppläxning som heter duga av förmaningar och stränga ord. Ebba känner sig förnedrad, främst för att alla andra, som brukar vara rädda för henne, hörde. Hon försöker hånskratta åt läraren i hopp om att även förminska honom, men när hotet kommer om att läraren tänker ringa hem till Ebbas föräldrar får hon panik och vädjar i tårar läraren att inte göra detta. Läraren ger då istället Ebba kvarsittning.
En annan lärare vet om Ebbas trassliga hemmaförhållande, då Ebba en annan gång brutit ihop även framför denna lärare efter att även han varnat med att ringa hem till hennes föräldrar pågrund av hennes handlande. Ebba hade då i tårar berättat om sin alkoholiserade pappa, som misshandlar och utnyttjar henne sexuellt hemma. Efter detta fick läraren otrolig sympati för Ebba och försvarar henne i alla lägen inför upprörda lärare i lärarrummet. Så även denna gång. Den läraren som just skällt ut Ebba och den "sympatiske" läraren diskuterar högljutt fallet "Ebba" i lärarrummet.
”Du kan inte ringa hem då…”, säger den ene
”Men hon kan ju inte hålla på så här!!”, säger den andre, och så fortsätter de att argumentera.
En tredje lärare kommer in i lärarrummet och frågar vad som försegår. Hon får information om vad som just skett och en ordentlig utläggning med argument från de båda lärarna, om vad som är rätt och fel sätt att handla angående Ebba. När de väl tar en andningspaus frågar hon:
"Men hur gick det med Karin då?"
De båda lärarna blir lite avtrubbade och den ena säger:
”ehh, ja, tror hon gick till skolsyster, Lina på fritids följde nog med henne, hon var ju rastvakt.”
”Okej”, säger lärare nummer tre, ”men hur mår hon nu då? Någon som pratat med hennes föräldrar om dagens händelse?”
Lärare ett och två tittar på varandra och säger halvhögt, ”nej...”.
Reflektioner och tankar?
